Himlen börjar här (På engelska The Sky is Everywhere), Jandy Nelson. Roman. 264 sidor.
Lennie Walker är sjutton år och har alltid sett upp till sin syster Bailey. De båda bor hos sin mormor och morbror. Deras mamma försvann när Lennie och Bailey var små, och ingen vet var hon är. Lennie själv är inte särskilt märkvärdig, tycker hon - det är systern som står i centrum. Lennie trivs i systerns skugga, men när Bailey dör har Lennie ingen skugga kvar att trivas i utan måste själv vara sitt livs solist.
Baileys pojkvän, Toby, verkar vara den ende som förstår Lennies saknad efter Bailey. Likt Lennie är Toby helt nedbruten av sorg, och sorgen drar dem båda mot varandra. Samtidigt är det en del av Lennie som skriker åt henne hur fel det är att vara med sin döda systers pojkvän.
Under Lennies frånvaro från skolan har Joe börjat där. Hans otroliga musikalitet verkar bara matchas av hans utseende - Joe Fontaine är VACKER. Hela han strålar som en sol. Visst säger man att "ögonen är själens fönster", och Joe är det mest tydliga beviset i världen. (Dessutom är hans ögon inramade av de mest otroliga ögonfransar Lennie har sett.) Joe är absolut intresserad av Lennie, och han är den ende som kan få henne att glömma sin sorg en stund.
En förstår hennes sorg. En kan ta henne ur den. I övrigt är de båda så olika man kan vara. Lennie slits mellan Joe och Toby, som inte kan vara nära varandra utan att Lennies värld exploderar.
Himlen börjar här är en av de vackraste böcker jag någonsin läst. Karaktärerna bryr jag mig om mer än vad jag brukar när det gäller många böcker, trots att jag inte riktigt vet varför. Orden och formuleringarna har Jandy Nelson vägt på guldvåg. Varenda ögonblick är vidrört med den ömmaste av beröringar.
Den här boken läste jag för första gången för några år sedan, men jag läste den igen i höstas. Tro mig, boken håller. Jag tror att jag skulle kunna läsa den en gång i månaden i flera år och den skulle ändå hålla. (Eller kanske falla sönder likt Lennies exemplar av Svindlande Höjder, det blir ju att läsa den ganska många gånger. Men berättelsen håller iallafall.)
Nelson skriver på ett sätt så vackert att jag nästan vill gråta lite. Hon målar sin berättelse med alla färger som finns, många fler än Lennies mormors målningar av gröna kvinnor. Dessutom färgas berättelsen ytterligare av de dikter som återkommer i boken. Först känns de lite annorlunda, kanske som ett lite sämre inslag i den annars underbara boken. I början förstår jag dem inte riktigt i sammanhanget. Sedan tycker jag om dem, det känns som att de speglar Lennies känslor och gör att jag förstår henne på ett annat sätt än vad jag skulle göra annars. I slutet, i slutet, faller allt på plats och dikterna binder ihop det hela på ett underbart vackert sätt. Det blir ett fantastiskt slut på en fantastisk bok, mer vill jag inte säga.
Jag älskar Himlen börjar här. Jandy Nelson har verkligen lyckats. Boken är en underbar roman fylld med kärlek, passion och sorg - perfekt för dig som tycker om en vacker (men också hjärtskärande) kärleksberättelse. Läs den.
Betyg: 5/5. Den här boken är ljuvlig på alla sätt.
