16 år

Idag är det 16 år sedan The Battle of Hogwarts. Tänk det, 16 år. Det betyder att det är 16 år sedan The Second Wizarding War tog slut, vilket i sin tur betyder att det idag var 16 år sedan Lord Voldemort, The Dark Lord, He Who Must Not Be Named besegrades.

Idag minns vi också de över 50 fallna, däribland Severus Snape, Nymphadora Tonks, Remus Lupin och, det dödsfall som krossade mig mest av allt, Fred Weasley. Dessa hedrar vi idag, den andra maj - dagen vi kallar International Harry Potter Day.

2008 hade 400 miljoner kopior av böckerna sålts, översatta till 65 språk. Boken Fantastic Beasts and Where to Find Them, som figurerar i bokserien och dessutom finns i mugglarvärlden, ska bli en egen filmtrio. Magin är ännu inte slut. 

"Kanske finns det mirakel"

Jellicoe Road (Originaltitel On the Jellicoe Road), Melina Marchetta. Roman. 350 sidor.

 När hon var elva år övergavs Taylor Markham på 7-Eleven av sin mamma. Där hittade Hannah henne och tog med Taylor till Jellicoe internatskola. På skolan träffade Taylor omsorgsfulla Raffaela och violinisten Ben. Hon kom också i kontakt med en av kadetterna, Jonah Griggs, som hon en gång försökte rymma tillsammans med. Nu är Taylor sjutton år och ledare (makthavare) för Jellicoe internatskola där det pågår ett ständigt territoriekrig mellan eleverna på skolan, jellisarna och kadetterna.                                                                                                        Den första beskrivning man får av Taylor är "Du är för oberäknelig, har en tveksam meritlista och att rymma med en av fienden, även om du var ung då, tyder på dåligt omdöme. Men du kan det här stället utan och innan och det är den största merit någon kan ha." Men redan innan det kan man ha skapat en egen bild av hennes personlighet. Melina Marchetta har nämligen beskrivit Taylor och vad hon tänker på ett väldigt levande sätt. Ur citatet ovanför får man mest reda på vad andra tycker om henne och hur hon beter sig, för hon kan vara ganska oberäknelig ibland. Men när hon får frågan om hon vill vara nästa ledare så märker man att istället för att bara säga nej - för hon ville inte det först - så tänker hon över vilket som skulle vara värst, att vara makthavare eller inte, och kommer till slut fram till att det bättre alternativet är att svara ja.

Medan Taylor leder Jellicoe internatskola i territoriekriget så har hon också sina egna problem att ta hand om. Som det återkommande minnet av Eremiten som tog livet av sig eller pojken som dyker upp i hennes drömmar. Störst av alla hennes bekymmer är nog hennes föräldrar. Taylor hittar också ett manuskript hos Hannah som handlar om fem vänner. Under bokens gång får man läsa delar av manuset, men inte hela på en gång. Detta var en av anledningarna till att jag fortsatte läsa Jellicoe Road. I början hade jag nämligen ganska svårt att komma in i boken, men nu älskar jag den.

Marchettas sätt att skriva på är väldigt berättande. Hon förklarar tydligt vad som händer och de detaljer som inte har någon betydelse för berättelsen struntar hon i. Detta tycker jag är ett väldigt bra sätt att skriva på, för då får man en bild av hur saker är och ser ut, men läsaren får ändå använda sin fantasi. Genom att inte använda så direkt beskrivande adjektiv lämnar hon också ut saker som läsaren får tolka själv. Böcker som är skrivna på det sättet får mig att vilja läsa dem en gång till, för då ser jag den på ett annorlunda sätt. Det blir som att man läser en ny bok med samma handling och en del likheter.

Om jag ska säga vad jag tycker om en bok så antingen älskar eller hatar jag den. Jag älskar den här boken. Verkligen älskar den. Jag kan läsa den om och om igen. Jag kan inte tänka på något som jag inte gillar med den här boken. Karaktärerna, handlingen... Jag älskar till och med platsen. Det är inte ofta jag tänker så mycket på var en bok utspelar sig, men Jellicoe Road verkar så normal och samtidigt så märkvärdig.

Betyg: 5/5 

Sorg och kärlek i en underbar symfoni

Himlen börjar här (På engelska The Sky is Everywhere), Jandy Nelson. Roman. 264 sidor.

Lennie Walker är sjutton år och har alltid sett upp till sin syster Bailey. De båda bor hos sin mormor och morbror. Deras mamma försvann när Lennie och Bailey var små, och ingen vet var hon är. Lennie själv är inte särskilt märkvärdig, tycker hon - det är systern som står i centrum. Lennie trivs i systerns skugga, men när Bailey dör har Lennie ingen skugga kvar att trivas i utan måste själv vara sitt livs solist.

Baileys pojkvän, Toby, verkar vara den ende som förstår Lennies saknad efter Bailey. Likt Lennie är Toby helt nedbruten av sorg, och sorgen drar dem båda mot varandra. Samtidigt är det en del av Lennie som skriker åt henne hur fel det är att vara med sin döda systers pojkvän.

Under Lennies frånvaro från skolan har Joe börjat där. Hans otroliga musikalitet verkar bara matchas av hans utseende - Joe Fontaine är VACKER. Hela han strålar som en sol. Visst säger man att "ögonen är själens fönster", och Joe är det mest tydliga beviset i världen. (Dessutom är hans ögon inramade av de mest otroliga ögonfransar Lennie har sett.) Joe är absolut intresserad av Lennie, och han är den ende som kan få henne att glömma sin sorg en stund.

En förstår hennes sorg. En kan ta henne ur den. I övrigt är de båda så olika man kan vara. Lennie slits mellan Joe och Toby, som inte kan vara nära varandra utan att Lennies värld exploderar.

Himlen börjar här är en av de vackraste böcker jag någonsin läst. Karaktärerna bryr jag mig om mer än vad jag brukar när det gäller många böcker, trots att jag inte riktigt vet varför. Orden och formuleringarna har Jandy Nelson vägt på guldvåg. Varenda ögonblick är vidrört med den ömmaste av beröringar.

Den här boken läste jag för första gången för några år sedan, men jag läste den igen i höstas. Tro mig, boken håller. Jag tror att jag skulle kunna läsa den en gång i månaden i flera år och den skulle ändå hålla. (Eller kanske falla sönder likt Lennies exemplar av Svindlande Höjder, det blir ju att läsa den ganska många gånger. Men berättelsen håller iallafall.)

Nelson skriver på ett sätt så vackert att jag nästan vill gråta lite. Hon målar sin berättelse med alla färger som finns, många fler än Lennies mormors målningar av gröna kvinnor. Dessutom färgas berättelsen ytterligare av de dikter som återkommer i boken. Först känns de lite annorlunda, kanske som ett lite sämre inslag i den annars underbara boken. I början förstår jag dem inte riktigt i sammanhanget. Sedan tycker jag om dem, det känns som att de speglar Lennies känslor och gör att jag förstår henne på ett annat sätt än vad jag skulle göra annars. I slutet, i slutet, faller allt på plats och dikterna binder ihop det hela på ett underbart vackert sätt. Det blir ett fantastiskt slut på en fantastisk bok, mer vill jag inte säga.

Jag älskar Himlen börjar här. Jandy Nelson har verkligen lyckats. Boken är en underbar roman fylld med kärlek, passion och sorg - perfekt för dig som tycker om en vacker (men också hjärtskärande) kärleksberättelse. Läs den.

Betyg: 5/5. Den här boken är ljuvlig på alla sätt.

Hej!

... och välkomna till vår bokblogg! Det är vi som är Melina och Mirella (läs mer om oss på våra respektive "om"-flikar under headern).

Här kommer vi skriva om böcker vi läst och böcker vi vill läsa. Dessutom kommer vi berätta om våra egna favoriter bland böcker och författare, och annat som har med böcker och läsning att göra. Håll utkik efter nya grejer här, det kommer snart!